Sorg och saknad.

8 Mars 2012, Siv har namnsdag och det är internationella kvinnodagen.

Ingen av detta har någon betydelse för mig detta året. Just denna dagen, detta året innebär för oss (mig och min syster med familjer) att vi mister vår pappa, morfar och svärfar.

Fem dagar senare skulle han ha fyllt 91 år. Han levde ett långt liv, arbetsamt och innehållsrikt. Huset som han och mamma byggde tillsammans på 40-talet bodde han kvar i ända tills slutet och hela tiden hade han nya projekt på gång, speciellt utomhus. Vi är tacksamma att han fick ha hälsan och slapp flytta därifrån, det betydde mycket för både honom och oss fastän man många gånger var orolig för den gamle mannen som envist fällde träd, skottade snö och så sent som i vintras baxade ut vedpannan och in med en ny. Det var livet för honom och oron fick man flytta åt sidan för integriteten var en viktig del i hans liv. 

I tre dagar/nätter fanns vi vid hans sida konstant när han hamnade på sjukhuset, drabbad av en medieinfarkt i hjärnan. Vi fick ingen kontakt men nog tror vi att han på något sätt visste att vi fanns där.

Vi skötte om honom på bästa sätt (som han en gång gjort för oss) höll hans händer och baddade hans panna med svalkande handdukar när febern blev för svår. Vissa stunder satt eller låg vi hos honom i sängen nära, nära så att han skulle känna att vi var där.

Trots den sorgliga situationen fick vi en härlig sista tid tillsammans där gråten ofta avlöstes av skratt när vi pratade gamla minnen och bar oss lite tokigt åt som man kan göra i en sådan där konstig verklighet som vi helt plötsligt tvingades in i helt oförberedda, men ändå på ett sätt förberedda då han inte var helt purung längre....

Dessa dagar gjorde han sitt sista arbetspass och gick den mödosamma vägen från livet och in i döden för att möta mamma på den  andra sidan, de har det bra nu....

Första 1 1/2 dygnet hade han det ganska jobbigt men sedan var allt lugnt och stilla. Tidpunkten han valde att gå över var det inte väntat alls, men han passade på att lämna oss när vi gick ut en stund för en kort fika. Allt var lugnt. 

Vi tror att han valde att gå den sista biten själv, det passade liksom in på pappa. Han somnade in så lugnt och ansiktet hade ett drag av nöjdhet över sig, han hade  fått ro.

Efteråt blev det tomt...några intensiva dygn ersattes av kaos i våra trötta kroppar och själar. Vad gör vi nu?? Många känslor och tankar är i omlopp i en stund som denna...

Glada över alla åren han fick leva sitt liv och ledsen över att han inte finns hos oss mer i livet...

Sorgen över att avveckla sitt barndomshem är jobbig, alla dessa minnen både glada och ledsna sådana sköljer över oss som en flodvåg. 

Vi ser ett foto från förr och glädjetjuten går inte att ta miste på...kolla syrran, som vi ser ut...

Ett annat foto får helt omvänd effekt och sorgetårar trillar på våra kinder. Ett liv vi minns och bevarar i våra hjärtan.

Dagen då pappa skulle ha fyllt 91 år tillbringade jag och syrran i huset, pysslade och donade. På kvällen åt vi lite gott och skålade i ett glas vin för pappa, det kändes bra. Efter timmar av barndomsminnesprat somnade vi i vars en soffa, sov lite knyckigt så där som man kan göra när man inte sover i sin egen säng men vaknade till en ny dag och nya tag.


"Födelsedagen" fick även en annan betydelse...inte i det närmaste så stor som pappas dödsdag men dock...stor...


Det är denna dagen som vi släpper ut vår röda kattpojke Ragnar som vanligt på morgonen för att därefter inte går att hitta någonstans, det är så ledsamt och vi saknar honom så.


Efter denna berättelse så tror jag att ni förstår tystnaden härifrån Skåne....


Tystnaden kommer att hålla i sig ett bra tag framöver om jag känner mig själv rätt. Jag har nu bestämt mig  för att inte göra något mer inlägg här förrän jag hittat tillbaka till skrivglädjen och humorn jag hade förr. Det sista året har varit fruktansvärt jobbigt och de ledsamma inläggen lyfter ju varken er eller mig själv, de måste blandas med skratt och glädje för att kunna vara läkande för själen. Dit kommer jag nog så småningom men när får tiden utvisa. 


Tack alla ni där ute som hela tiden tålmodigt har funnits där för mig, nu är det dags för mig att vandra min väg själv ett tag...


All kärlek till alla er (ingen nämnd och ingen glömd) jag lovar att vi ses igen!

Love Peace and Understanding

Må väl/caja