Känslohögen växer till sig

Förnedring på stranden!
Igår när vi var på stranden bland alla dessa badande soldyrkande människor blev jag varse en ny för mig känsla som man kan utsättas för, eller är det valet av ens egna handlingar gör att man utsätts för den?! I mitt fall orsakades det av det sistnämnda alternativet.

Förnedring kallas det och tro mig den känslan är INTE rolig!

Med detta som med mycket annat så är det nog bara i tanken och känslan blir utsatt som det märks....förmodligen.....kanske...

Ni vill ju naturligtvis veta hur detta elände gick till hahahaha förstår ju att jag väckt er nyfikenhet för sådan är människan av naturen!

Vi var som sagt var på stranden, mest för att kolla pojkarna när de badade men även för att få lite färg nu när vi ändå var vid havet. Nu är det så att denna "strand" har inte så mycket sand utan det är en sådan med stor gräsplätt istället. Då vill ju inte denna kvinna skyffla undan de stackars små barnen som leker med sina medhavda leksaker i den lilla sand där är, nä! Brassestol var heller inget alternativ då vi ju naturligtvis glömt dem hemma hahahaha, typiskt oss!

Alltså fanns det två alternativ, ligga på gräset (hårt som f-n)eller finnas till vid strandens tillhörande bänkar/bord. Vi valde det sistnämnda, då vi såg pojkarna bäst därifrån. Detta var fel val kan jag säga, eller det vet jag faktiskt inte för detta kunde lika gärna hänt om jag befunnit mig på gräset hahaha det har jag inte tänkt på...det hade nog tett sig ännu mer utmärkande. Ja ha då fick jag en omvärdering på detta mitt i alltihopa. Ska jag sluta skriva nu då....nej ni FÅR hela historien av mig ;-))

Vi satt där på bänken, jag flyttade runt lite...lutade mig framåt mot bordet..hittar ingen skön sittställning...vad gör jag då??? Jo, jag LÄGGER mig ner på denna smala hårda tingest, jisses VAD tänkte jag på?! Kan man skylla på falsk solsting kanske....jag trodde kanske att det var 2008 eller tidigare....SÅ var det nog JA!!!

Där ligger jag då...jo, jag låg där ett bra tag innan jag försiktigt kallade på D. Försiktigt och motvilligt! Men herreguuuud vad jag är GLAD att HAN var där för hur skulle det annars gått *ASG*

Jag kallar då på honom:...du..jag kommer inte upp härifrån själv, aj, det gör ont, det är inte skönt att ligga här!

"Ska jag hjälpa dig nu?" frågar den ömma maken!
"NEJ" svarar jag bestämt "INTE NU"

Jag ligger en stund till för att försöka klura ut hur i helskotta jag eventuellt skulle kunna ta mig från denna smala, ogästvänliga, hemska bänk på egen hand UTAN att trilla ner hahahaha AJ!

Naturligtvis kommer jag inte på något bra svar på den frågan. Då ber jag motvilligt om att: tack jag kan ta emot hjälpen nu från liggande till sittande ställning.

Och här mina vänner, här kommer den in: känslan av allmän förnedring! "ALLA" ser när JAG behöver hjälp!!! "HON" kommer inte upp själv! Ush ush! Fast nu kommer jag ju osökt att tänka på hur det hade sett ut om jag inte kommit upp själv från marken och då lindras det ju en del. KAN ni se det framför er???

När jag väl kommit upp så flinade vi gott åt eländet och tur var väl det så jag inte fått ett hysteriskt bryt med tårarna sprutande bland alla folk, DET hade varit ytterligare en förnedring!

När vi lämnar platsen frågar jag min älskade: "Skäms du över mig?"
Svaret blev naturligtvis "NEJ!" (tack)

Härmed lade jag denna känslan till alla de andra som samlar sig i känslohögen som växer och växer och växer och.....

Gången efter som pojkarna vill ner och bada fick de tillåtelse (med strikta regler!) att gå ner till vattnet själv. Förstår ni varför?!

Dagens bilder representerar kärleken till min man i form av ett Foppatoffelshjärta samt en hjälpande hand.

"Tårar är kvinnans starkaste vapen, men hennes djupaste förnedring!"
William Shakespeare

Må väl/caja