18 november 2010

Akupunktur



Idag stod det akupunktur på schemat, det är något jag gått på kontinuerligt det sista dryga året. Akupunkturen har hjälpt mina stela, ömmande muskler att koppla av....ända tills nu. Nu när jag inte går på smärtstillande längre är det mest en pina att ligga där. Ja inte i början, då är det ganska behagligt på tempurmadrassen men efter ett kort tag värker det och drar i min kropp så att jag tror att jag ska gå sönder, kan man det...gå sönder alltså??!! Det känns så i alla fall, men det gör det allt som oftast nuförtiden.

Jag undrar vad det ska bli av denna kvinna....ett förtvinat, osocialt, bittert monster....Nä det hoppas jag verkligen inte! Och OM det skulle vara så att jag är på god väg att bli alltför bitter på livet så var snäll och säg till mig. Fast det är klart jag är nog där lite redan, har man rätt till det??!!

Här kommer ju den där acceptansen in och stör verkligheten, varför kan jag inte välkomna den och börja tycka att detta är mitt nya jag. Den jag varit en gång finns inte mer och nu är det nu!

Ni som lever med smärta, eller ännu bättre ni som lever med någon som har smärta....FINNS det möjlighet till acceptans, och hur länge orkar ni runt om kring ta hand om "eländet" med allt vad det innebär, för det är mycket...eller hur?!

Idag får min 44 år gamla nalle spela "nåldyna" för akupunkturbilden. Och ni som undrar.....ja, jag frågade honom om lov först ;-D

Ja detta blev lite djupt och eländigt hahahaha men thats life och det ingår i denna blogg! Glad är jag dock ändå för i morgon är det F.R.E.D.A.G och då kommer min stora flicka hit, vi ska gå på restaurang och fira hennes 23 årsdag! Liten blir stor......

Jag blir även mycket förtjust när jag ser att det funkar att kommentera mina inlägg...

"Det finns bara en väg till glädje och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka."
//Epiktetos

Ps. Dagens låtlista är väl värd att lyssna igenom!


Må väl/caja

3 kommentarer:

  1. Först måste jag skratta lite...över bilden!!
    Härligt!
    Du är väl inte alls bitter! Och om du skulle vara det - är det konstigt??
    Jag lever inte med smärtor, men med andra saker jag måste kämpa med - vissa dagar blir man lätt tjurig, deppig och bitter.
    Men som min bror skrev i ett mail häromdagen:
    "Det ligger i människans natur att förstora upp det negativa mer än det positiva"
    Vi måste helt enkelt acceptera att vi inte kan påverka allt och att vi borde försöka glädja oss över det som är bra!
    Klok bror jag har...dessutom mycket yngre än gamla storasyrran...*ler*

    Jag "lever" med en kompis som varit oförklarligt sjuk i över 3 månader och som bara springer till olika läkare. Hon får tjata och gnälla hur länge hon vill, för jag tjatar och gnäller över mina problem!! Det är väl det kompisar är till för?

    Tack förresten för ditt tips i mitt inlägg! Ingen dum idé....
    Kram Elle

    SvaraRadera
  2. Vad bra att man ka kommentera här nu :)
    Kan bara säga att jag har full förståelse för att det finns dagar och stunder då de mörka känslorna tar över. Jag kämpar med samma sak - att acceptera att den starka jag som orkade allt inte längre finns. En del dagar går det riktigt bra, men andra känns det tungt. Men det betyder ju inte man är bitter utan att man erkänner ALLA känslor man har. Det tror jag är en förutsättning för att kunna känna acceptans. Stor varm kram <3
    Jonna

    SvaraRadera
  3. Svåra saker det därmed acceptans!! Kanske kan man välja ut delar av det gamla jaget som fortfarande funkar? Som känns viktiga för personligheten, för det är ju den man absolut inte vill mista.
    Att försöka vara ärlig mot dom man lever nära, säga att jag blir arg och ledsen därför att....
    Sedan tror jag att de nära klarar att man blir bitter ibland, det är ju en slags sorg som är svår att ta sig i genom, det att man inte är som förr och inte klarar vad man brukade klara.

    Vänd på steken och fundera på hur du skulle tänka om det var någon av dina nära som hade det som du.
    Känner ju inte dej irl men genom datorn känns det alltid varmt och kärleksfullt att komma in på din blogg och om jag inte är helt fel ute så skulle nog dina nära beskriva dig som just det: varm och kärleksfull - och det vill dom inte vara utan!!
    Önskar dej allt gott och en massa styrka!
    Kramar Lippe

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, det gör mig glad!
Kram/caja