Vem är jag?

Bakom mina solglasögon....

Jag vill stanna bakom mina solglasögon.
Stanna där tills jag vet vem jag är.

Vem är jag, vem har jag blivit.
Någon "annan" bestämmer över mitt liv.

Jag vill inte möta någon jag känner på vägen.
Vara tvungen att säga hej, småprata..

Svara på frågan, hur är det?
Kommer du tillbaka till jobbet?
Blir du frisk, vad ska dom göra?

Jag har inga bra svar, det verkar ingen ha och det kanske inte finns några "bra svar" heller.


Mår bäst gör jag när allt är lugnt runt om kring mig.
Ont har jag jämt, men ibland är det bättre,
och ibland är det sämre.

Med lugn lugn & ro runtomkring mig, minimal fysisk och psykisk påfrestning och mediciner håller jag mig flytande och kan tycka tom att livet är ganska ok ibland. Trött är jag oftast...själsligt och kroppsligt. Det pågår ett krig inom mig sägs det...Jo, det är nog sant.


Jag kan inte ens bestämma själv vilka skor jag ska ha.
Det får bli de som funkar att få ner fötterna i, och de jag kan gå i. 


Inga högklackade alltså bakom dessa solglasögonen,
inte ens en liten...synd, för det är ganska fint.


Allt bottnar sig i en händelse på jobbet...för snart..exakt två år sedan. Sen har det gått utför. Smärta föder smärta och lite annat som kommit till på vägen.

Är det kanske dags för mig att ta acceptansen i handen...

och gå vidare. Lära känna mitt nya jag.

Jag har via er mina vänner fått skrattet tillbaka, vet ni hur skönt det är? Jo, några förstår (tror jag)...


Denna vänskap är guld värd samt de vänner jag har som känner mig utan och innan...de är de som förstår och accepterar att vi ses när vi ses...


Ibland spelar man ett spel...det är då man inte visar vem man är utan den man var, eller visar man sig inte alls. Någon gång är det skönt...att "spela" någon som man inte är...


Det gjorde jag hos en frissa en gång...vad jobbar du med? undersköterska...babblade om det en stund...När ska du ha semester??? 4 veckor i juli blev mitt svar då....hon hade inte en aning, och jag var anonym. Jag kände mig som vem som helst och inte som den där långtidssjukskrivna undersköterskan som har ont överallt. Ganska skön känsla faktiskt ;-)


Jag måste säga att alla era kommentarer här rör mig till tårar (som om jag inte bölat nog ha ha), axlar att gråta ut mot och rosa filtar är några exempel..fast alla era ord här inne värmer och jag vet att jag inte är ensam i kampen, vi är många och vi finns för varandra. 

Tänk vad bra vi har det ändå...vi har ju oss! Denna kravlösa vänskap, ingen behöver ödsla energi på att städa för att det kommer besök...vi kommer ju ändå...stannar ett litet tag. Skriver en rad ibland i "hemmets gästbok" men bara när vi känner för det. Och vi behöver inte ringa innan vi kommer, det är bara att vältra sig igenom dörren....


Det är bara ibland när verkligheten kommer ikapp...då kommer även tårarna, förtvivlan, rädslan...då hoppet känns avlägset. Sådana dagar har jag nu....men kommer tillbaka med nya krafter och nya skratt...kanske i morgon...kanske nästa dag. 


På Fredag måste jag vara "kurerad" för då är det sångstund. Då ska vi skratta igen, det är viktigt för os alla...vi vet det men vi måste också tillåta oss sörja.


Jag kikar in till er när jag känner för det, är det ok? säger jag och ler...för det är ju så det är i denna världen. 


Jag vet att vissa här inne just nu har det skitjobbigt, kanske fler än jag tror....men en stor och varm bamsekram sänder jag er alla och en extra till de som behöver det.

Kan hända att detta blev rörigt...då får det vara så för som vanligt skriver jag från hjärtat och då blir det som det blir. 

För alla er nya som förfärar sig över mitt liv...gör inte det. Det är bara jag själv som ska lära mig leva med det och ni ska veta att jag faktiskt ändå kommit en bit på vägen...det har varit mer uppförsbacke innan. Så jag är på G...små, små steg så kommer även jag att nå krönet en vacker dag...eller om det regnar..ja då får jag använda paraply, det är inte mer med det ;-)


Det är bara så att vissa dagar måste skiten ut och ni får ta det som det är eller sluta läsa när det blir tradit...(tradit=tråkigt på skånska)


This is my life!


Må väl/caja