18 januari 2011

Vem är jag?

Bakom mina solglasögon....
Jag vill stanna bakom mina solglasögon.
Stanna där tills jag vet vem jag är.

Vem är jag, vem har jag blivit.
Någon "annan" bestämmer över mitt liv.

Jag vill inte möta någon jag känner på vägen.
Vara tvungen att säga hej, småprata..

Svara på frågan, hur är det?
Kommer du tillbaka till jobbet?
Blir du frisk, vad ska dom göra?

Jag har inga bra svar, det verkar ingen ha och det kanske inte finns några "bra svar" heller.


Mår bäst gör jag när allt är lugnt runt om kring mig.
Ont har jag jämt, men ibland är det bättre,
och ibland är det sämre.

Med lugn lugn & ro runtomkring mig, minimal fysisk och psykisk påfrestning och mediciner håller jag mig flytande och kan tycka tom att livet är ganska ok ibland. Trött är jag oftast...själsligt och kroppsligt. Det pågår ett krig inom mig sägs det...Jo, det är nog sant.


Jag kan inte ens bestämma själv vilka skor jag ska ha.
Det får bli de som funkar att få ner fötterna i, och de jag kan gå i. 


Inga högklackade alltså bakom dessa solglasögonen,
inte ens en liten...synd, för det är ganska fint.


Allt bottnar sig i en händelse på jobbet...för snart..exakt två år sedan. Sen har det gått utför. Smärta föder smärta och lite annat som kommit till på vägen.


Är det kanske dags för mig att ta acceptansen i handen...
och gå vidare. Lära känna mitt nya jag.


Jag har via er mina vänner fått skrattet tillbaka, vet ni hur skönt det är? Jo, några förstår (tror jag)...


Denna vänskap är guld värd samt de vänner jag har som känner mig utan och innan...de är de som förstår och accepterar att vi ses när vi ses...


Ibland spelar man ett spel...det är då man inte visar vem man är utan den man var, eller visar man sig inte alls. Någon gång är det skönt...att "spela" någon som man inte är...


Det gjorde jag hos en frissa en gång...vad jobbar du med? undersköterska...babblade om det en stund...När ska du ha semester??? 4 veckor i juli blev mitt svar då....hon hade inte en aning, och jag var anonym. Jag kände mig som vem som helst och inte som den där långtidssjukskrivna undersköterskan som har ont överallt. Ganska skön känsla faktiskt ;-)


Jag måste säga att alla era kommentarer här rör mig till tårar (som om jag inte bölat nog ha ha), axlar att gråta ut mot och rosa filtar är några exempel..fast alla era ord här inne värmer och jag vet att jag inte är ensam i kampen, vi är många och vi finns för varandra. 

Tänk vad bra vi har det ändå...vi har ju oss! Denna kravlösa vänskap, ingen behöver ödsla energi på att städa för att det kommer besök...vi kommer ju ändå...stannar ett litet tag. Skriver en rad ibland i "hemmets gästbok" men bara när vi känner för det. Och vi behöver inte ringa innan vi kommer, det är bara att vältra sig igenom dörren....


Det är bara ibland när verkligheten kommer ikapp...då kommer även tårarna, förtvivlan, rädslan...då hoppet känns avlägset. Sådana dagar har jag nu....men kommer tillbaka med nya krafter och nya skratt...kanske i morgon...kanske nästa dag. 


På Fredag måste jag vara "kurerad" för då är det sångstund. Då ska vi skratta igen, det är viktigt för os alla...vi vet det men vi måste också tillåta oss sörja.


Jag kikar in till er när jag känner för det, är det ok? säger jag och ler...för det är ju så det är i denna världen. 


Jag vet att vissa här inne just nu har det skitjobbigt, kanske fler än jag tror....men en stor och varm bamsekram sänder jag er alla och en extra till de som behöver det.

Kan hända att detta blev rörigt...då får det vara så för som vanligt skriver jag från hjärtat och då blir det som det blir. 

För alla er nya som förfärar sig över mitt liv...gör inte det. Det är bara jag själv som ska lära mig leva med det och ni ska veta att jag faktiskt ändå kommit en bit på vägen...det har varit mer uppförsbacke innan. Så jag är på G...små, små steg så kommer även jag att nå krönet en vacker dag...eller om det regnar..ja då får jag använda paraply, det är inte mer med det ;-)


Det är bara så att vissa dagar måste skiten ut och ni får ta det som det är eller sluta läsa när det blir tradit...(tradit=tråkigt på skånska)


This is my life!


Må väl/caja

13 kommentarer:

  1. Alla har nåt skit att dras med. Det är inte alltid så roligt som alla tror. Särskilt i bloglandia skapas perfekta fasader framför något som inte ska synas.

    Ett fint och tänkvärt inlägg där jag bara kan hålla med!!
    Men lova att du skrattar på fredag!! *ler*

    Stora kramar
    Elle
    *med sin dagliga nack- och huvudvärk*

    SvaraRadera
  2. Från ett vrak till ett annat: kramar om dej försiktigt, försiktigt och kramen blir lång för egentligen skulle jag ju vilja krama dej hårt!

    Vi byter tröjor vartefter och jag har funderat på varför ord skrivna från en främling kan ge så mycket....
    Som du skriver är det ju!!! Inga krav på tider eller besök som man kanske inte orkar med utan bara godbitarna.
    Kram igen på dej din godbit ;)
    Låååångt till fredag :)

    SvaraRadera
  3. Så väl jag känner igen mig i dig. Har varit där oxå - men kommit en bit på väg, vilket inte är en garanti får återfall. Jag gör mina små steg - som tex namnbytet som har tagit 5,5 år att göra. Allt jag gör tar kanske inte så lång tid att ta beslut i. Just nu har jag några guldkorn som håller mig gående (barn, bror, älskare,date, vänner och arbetet på 50%) men när mörkret kommer är jag ändå ensam med kampen. Men det går lättare för varje gång att komma tillbaka och det tror jag beror på att jag numera vet att det kommer bättre dagar. Har varit utan läkemedel i 3 månader nu, första månaden var ett helvete med abstinens men nu är jag glad att slippa mössan och att jag kan tänka klart. Smärtan är vissa dagar för jävlig (knockar mig helt) men jag tar hellre den än mössan... Vill inte längre vara en zombie som inte kan känna, beröras eller älska! Ge inte upp det kommer bättre dagar, jag lovar <3<3<3 STOR KRAM

    SvaraRadera
  4. Glömde skriva att jag älskar ditt låt val. Den är bara så bra och talande!!!

    SvaraRadera
  5. Känner så igen mig,även om jag haft pension i 10 år,så kommer tröstlösheten över mig,som idag orkar ju för faaaan ingenting,bättre dagar skola komma..lr hur vännen..Det är som det är och vi kan bara leva våra egna liv...Den här ggn ger jag dig en stoooor puss..:))/Annelie

    SvaraRadera
  6. Nu har jag lyssnat på låten och läst ditt fina inlägg och jag blev riktigt rörd. Du är en fantastisk person, Carina. Jag önskar dig allt gott. Styrke kramar till dig. Kramar från Zandra och lille Theo;)

    SvaraRadera
  7. Ja, jag kan bara säga att man vänjer sig! Det blir bättre med tiden, men svackorna kommer ibland. Kanske när man minst anar det och inte alls när man nästan väntar på det. Man får låta det ta sin tid och finna värden i det som faktiskt är bra...
    Svamlar gör vi väl all då och då, helst om man är ledsen eller extra trött!
    Kram på dig, hoppas inte min kommentar blev för tradig!
    Kram från den andra skåningen!

    SvaraRadera
  8. Låten var till dej vännen! Den går på hög volym hemma när jag behöver kraft, hoppades att du skulle gilla den :)
    Tack för att du finns och orkar ♥

    Sitter och väntar på att klockan ska bli halv sju så jag kan ringa in och fråga hur han mår nu. Han känner inte igen oss, ligger i sängen och kastar sig. Det är hemskt..
    I morgon åker jag till honom på morgonen och när jag kommer hem ska min läkare ringa till mej för prata om sjukintyg eftersom jag är utförsäkrad och tiden hos AF är slut. Pappa skulle ha betalat min operation så nu vet jag inte hur något blir :(

    Långa, långa kramar

    SvaraRadera
  9. Jag ska ansöka om ny sjukskrivning men min handläggare på FK sa på senaste mötet att det kan jag i stort sett glömma utan att socialen skulle få ta över ist och att jag dessutom skulle vara glad att jag bodde i ett land där det fanns socialhjälp.
    Nu är det nya regler igen från FK där handläggarna ska bestämma i stort sett själva vem som får och inte får så jag hoppas att du har en just handläggare.
    Du har alltså rätt att söka men det är din handläggare som bestämmer, inte läkaren. http://www.ka.se/index.cfm?c=95478
    En länk om handläggarnas roll.

    Vill absolut inte skrämma dej men kan vara ide att börja planera och skaffa uttalanden från ställen där du får behandling och hjälp. Inte bara läkare utan de andra också.

    Det ordnar sig nog på något sätt men det skadar inte att vara förberedd.
    Kram och grubbla inte för mycket nu ♥

    SvaraRadera
  10. Du sätter ord på det som så många av oss känner! Men som vi inte vågar/vill prata om... Bra att du tar fram det i ljuset. TACK!!

    Och jag blev jätte glad när jag märkte att jag inte alls ska jobba på fredag. Jag kan vara med och sjunga. JIPPIII!! *applåderar med fötterna*

    SvaraRadera
  11. God kväll!
    Vad fint du har skrivit! Tror att det är bra att vända ut & in på sina känslor ibland=) Alla har nog sina dagar oxå! Tycker om dig!
    Nu kollar jag på Halv åtta hemma hos mig och kl 20 ska jag kolla på The menthalist=)
    Kram min fina bloggis

    SvaraRadera
  12. En stor kram till dig - det låter som om du behöver en just nu.

    SvaraRadera
  13. Min goa lilla syster yster.....ja va säjer man...eller skriver menar jag förstås......
    Önskar jag kunde hjälpa...på nåt sätt....
    Älskar dej för den just du e.....
    Stora styrkekramen...
    Pussen från stora syster

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, det gör mig glad!
Kram/caja